krings

Vinterkvällen är kommen, så kall och klar. Flickan vill gå ut och titta på den svarta klara stjärnhimmelen. Hon tar på sig sina skor och kappan, som mormor köpt i Stockholm. Hon öppnar dörren och går ut. När hon står och skådar på Karlavagnen, känner hon en kall vind längst ryggen. En dov röst kommer plösligt från den kalla kvällen. Flickan rycker till. Rösten säger: "Du är den jag är ute efter, jag är vinerns kalla öga". Hon blir rädd och börjar springa hemåt. När hon är halvvägs, ser hon ett öga mitt i vinterkvällens svarta himmel. Ögat är kallt och forskande. "Flickor som rymmer, kommer att straffas..." säger rösten nu. Då förstår hon. Hon skulle aldrig gått hemifrån... Mor och far vet inte om att hon är ute. Hon vet, att om hon inte går hem omgående, kommer denna blick förföra henne till den kalla svarta sjön och där, skulle hon drunkna och dö... Hon försöker ta sig loss, men ögonen har nu förhäxat henne, hon kommer inte hem, ögats klor håller fast henne. Skrattar. Det är ett elakt skratt. Nu hänger hon över den svarta sjön. Stackaren kommer inte få ett liv längre än tio år. Detta bara för att hon var olydig och gick hemifrån utan att säga något till mor. Nu är hon, vår lilla flicka, under vattenytan och snart är hon hos Guds änglar... Flickan återfinner man aldrig. Hon försvann. För all framtid. På hennes gravsten står det skrivet: "Här vilar vår flicka, som försvann i den kalla vinerkvällen och aldrig kom tillbaka". Så är det, flickan, som gick ut i den svarta natten, kommer adrig mer igen...

//Erica