Det svarta ljusets sken
Det svarta ljusets sken,
Äro det enda,
Som Jag just nu ser,
Ingen att få av,
Ingen att ge,
Tårarna rinner när Jag nu skriver detta brev
Skriver Jag då avsändare och mottagare på det,
Så vet Jag,
Att det är ingen idé,
För ju längre tid Jag väntar,
Äro det svarta ljusets sken Jag ser,
Det äro det enda Jag har,
Ett svart tomt ingening till svar
Det svarta ljusets sken,
Skiner genom varje brev,
Ett enda stort ingenting,
Inte ens telefonen har ringt,
De svarta grenarna på träden,
Äro lika ensamna som Jag,
Men icke ens från Dessa,
Får Jag ett svar,
Så Jag står,
Söndergråten kvar,
I det svarta ljusets sken,
Faller ner på knä och ber:
"Snälla Gud,
Jag orkar inte mer",
Men icke ens Vår Fader Mig ser,
Döden kommer snart att ske,
För Jag äro snart en levade död,
För Jag orkar icke kämpa mer
//Erica
Ack denna dag
- Ack denna dag
Gråter hela himeln,
Ack denna dag,
Bliver jag svag,
Förmår inget annat,
Än att falla på knä i gråt
Ack denna dag,
Försvann det som var underbart,
Och jag står ensam kvar,
Iskall i regnet,
Tills dess det kommer en ängel som du
//Erica
Tårarna
Tårarna faller när Du icke är här,Tårarna faller när Du istället är där,
Jag tror Jag kan finna Dig åter,
Men om det icke går jag gråter
Tårarna faller när Jag bliver dömd,
Du kan väl ge Mig en chans,
Bara en,
Att bevisa,
Att Jag kan vara flickan i Din dröm?
Du verkar så öm och kärleksfull,
Vi kan väl ses en enda gång,
För Min skull?
Om Du efter vårt första möte,
Fortfarande icke känner någonting,
Bliver det vårt första och sista någonsin
//Erica
Jag tror Jag kan finna Dig åter,
Men om det icke går jag gråter
Tårarna faller när Jag bliver dömd,
Du kan väl ge Mig en chans,
Bara en,
Att bevisa,
Att Jag kan vara flickan i Din dröm?
Du verkar så öm och kärleksfull,
Vi kan väl ses en enda gång,
För Min skull?
Om Du efter vårt första möte,
Fortfarande icke känner någonting,
Bliver det vårt första och sista någonsin
//Erica
Den jag ville vara
Den Jag ville vara,
Blev Jag aldrig,
Ochh kommer heller aldrig att bortbli,
Tänk att få vara fri och kunna trippa lätt på tå,
Men det kommer aldrig att gå
Den Jag ville vara,
Bara att KUNNA skapa fara,
Frihetens väg går väl att finna,
Men icke Den som äro Min,
För om Denne drömmer Jag var eviga dag:
Att Den gående flickan,
Skulle vara Jag
Den Jag ville vara,
Kunde Jag aldrig någonsin bli,
Jag vet att Du säger att det måste accepteras,
Men tänk själv,
Att vara i dethär,
Äro som att vara för evigt fångad i ett mörker,
Nu Jag bort från ljuset sjunker
//Erica
Vägens historia
Jag minns när jag var ny,
Mörkblå och fin,
Första tiden var det lätt att bära bilar,
Fotsteg också.
Och människor som trillar likaså
När vintern kom,
Var det kallt med snö på mig,
Men jag fångade upp dig när du hallkade,
Känslan av den värk du hade när du haltade hem,
Hade jag med min vän
Åren går och nu är jag sprucken och ledsen,
Men samtidigt lycklig,
För tänk så mycket jag varit med om sen,
Rullande bilar,
Cyklande små killar,
Som små flickor gillar,
Trafikolyckor,
Jag har fått känna trycket av nya och gamla skor,
Kommer ihåg dig när du icke alls var stor och till småskolan for,
Jag är med dig än,
En vägs historia äro lång min vän
//Erica
Rosen
Rosen,
Den glider ur min hand,
Som nyss blev stucken av dess tagg,
Jag blöder,
Både utan och innan,
Rinner mitt blod längst den smala hinnan
Rosen,
Äro röd som blod,
Kärlekens,
Sydernas,
Och längtans flod,
Den äro plågsam må ni tro,
Kärlekens ros får ingen ro,
För från mitt hjärta,
Kommer en fasanfull smärta
Rosen,
Den haver blad,
Som ett efter ett,
Dör och faller av,
När sista bladet faller,
Dör även vi,
Den fagra kärleken,
Äro från och med nu,
Alltid förbi
Jag vet,
Du trodde det för all framtid,
Skulle bliva vi,
Och så även jag,
Men vår kärlek dog,
I samma stund,
Som rosens sista blad,
Jag faller ner på knä och ber,
Men vi vet båda när vi står här i tårar:
Rosen kommer aldrig någonsin,
Att blomma mer
//Erica
De sista orden
De sista orden,
De blev få,
De sista orden ack så grå,
Men mitt arma hjärta,
Slår ändå,
Fast du kysste mig,
För att sedan,
Bara gå
De sista orden du sade mig,
Var,
Att jag äro älskad utav dig,
Men säg mig om så fallet var,
Varför valde du då denne mörka kalla grav?
På detta,
Kommer dock du aldrig,
Giva ett svar
Om de sista ord som kom över dina läppar var:
"Vi hör ihop du och jag",
Ack vad jag då vore glad,
Men de sista orden yttrades aldrig,
För Du har icke ens talat de första,
När kommer jag att få någon som kan mig älska och trösta?
//Erica
//Erica
Sorgen
Sorgen,
Sorgen äro som ett mörkt stormigt hav,
På Detta sitter Du och Jag,
Lyckan flög Sin kos idag,
Och kanske,
Aldrig,
Kommer tillbaks
Sorgen,
Den äro mörk som Natten,
Ingen kan se igenom den,
Nej,
Inte ens katten,
Kan leta Sig genom Sorgens svarta färg,
Den täcker till och med,
Stadens högsta berg
Sorgen dansar i Mitt arma bröst,
Det gör så ont,
Att Jag bliver trött,
Faller ner på knä av gråt,
På Stadens gata,
Ack så grå
Livet haver förändras,
Ja,
Men Den som förstår Det,
Äro Jag,
Och kanske Du en dag
Sorgen är som en blomma om våren,
Den blir stark och svag i nästa slag,
Den dansande Sorgen bleknar bort,
Liksom ett spöke skrämt Jag fått
Leken måste taga slut,
Vi måste sluta ljuga nu,
Jag sörjer,
Och likaså Du,
Att Livet kommer förändras,
Det äro fakta,
Som Ingen levande,
Någonsin kan ändra
//Erica
Vårhemligheten
Vårhemligheten,
Är det någon annan än Jag,
Som vet den?
Inte?
Vill Ni den veta,
Så skall Jag ej längre bära på den själv,
Jaja tjata icke,
Det kommer mer,
Har Ni tänkt på allt fagert våren ger?
Det äro Dennes hemlighet
Vårhemligheten,
Äro Solen ljumma strålar,
Som ger Regnbågens alla färger,
Genom glasskålar,
Det äro Vårhemligheten,
Som våra ögon skådar,
Men har Ni tänkt på hur mycket Vårhemligheten sårar?
Vänner kommer och går,
Javisst är det så,
I alla fall,
Har det som varit,
Under tidigare år
Vårhemligheten,
Det äro den,
Att Hon glömt bort vad Jag heter,
Hon,
Hon som sade Mig och svor på,
Att hon aldrig skulle från vår vänskap gå,
Och Jag,
Gick denna dumhet på,
Och stod där vid Hennes sida,
Alla dagar,
Blå som grå,
Och nu,
Får Jag endast stå här och lida,
För när Min dag en gång plöstligt blåser,
Kommer Hon icke åter,
Vårens hemlighet,
Äro den,
Att Jag har funnit en ny vän,
Alla som tjatar om att åldersskillnaden är stor,
Haver nog aldrig kunnat gå utanför sin trånga skog,
Det spelar väl ingen roll?
Att vara Din vän,
Är för Mig en ära,
Jag vill tro,
Att ålderskilladen,
Kan få,
Både Dig och Mig och andra att förstå:
Att Vi kan vandra på en väg,
Och helt plösligt en oväntad vän få,
Nu skriver Jag Dessa rader och fäller en tår,
Jag ska vara ärlig,
För ett år sedan eller två,
Visste Jag icke,
Att det var såhär en vänskap skulle vara,
Tack för att Du,
Hjälp Mig att finna Denne Nu
Vårhemligheten,
Äro den;
Att Jag tror,
Eller vänta,
Nej,
Jag tror Jag faktiskt vet,
Att Våran vänskap,
Äro svaret på Vårens hemlighet,
Och Vem vet,
Kanske var det en mening med att Jag blev sjuk?
"Men är Du inte klok?"
Tänker Du väl nu,
Men Jag tror,
Att om så icke hade skett,
Hade Jag Vårt starka vänskapsband icke sett,
Att Jag en vän funnit har,
En som faktiskt står kvar,
Jag vet att Jag kan ha svårt att på Detta tro,
Men snälla,
Ge Mig lite tid,
Så kan Detta faktum fast få gro,
Jag har varit med om så många svek,
Att Jag är ovan,
Att icke jämt behöva ge och bliva kvar,
Som sårad och svag,
Att plösligt bliva accepterad,
Som Jag är,
Det gör vänskapen Vår,
Mer värd än en sliverskål,
Det Min vän,
Är svaret,
På Vårhemligheten
//Erica
Sångsorgen
En dag i sänder,
Det är vad som gäller,
Ack vad detta faktum gör Mig ont,
Så ont,
Att Jag knappt förmår,
Taga en endaste ton,
Över Mina röda,
Spruckna,
Darrande läppar
En dag i sänder,
Sedan,
Får Vi se vad som sker,
Jag äro så svag,
Att Jag icke ens kan sjunga mer,
Jag vet att Du vet,
Men snälla,
Srpid dock icke detta,
För om Du gör det,
Kommer Alla tro,
Att Jag aldrig,
Villo finna ro,
Och just så kommer ske,
Om icke ens vänner tror på det,
Säg Mig,
Hur skall då Jag,
Min arma svag själ,
Kunna orka tro,
Att en dag,
Allt vill komma att bli bra?
Säg inget,
Snälla,
Låt detta bliva något,
Vi håller för oss själva,
Jag vet,
Att det för Dig icke längre äro en hemlighet,
Att Jag har blivit så svag,
Att sången,
Den som gjorde hela Mig så väl,
Både kropp och själ,
Har yttrat ordet "Farväl",
Tro på att Jag,
En dag,
Kan finna den igen,
Så ska jag försöka,
Jag lovar,
Jag skall fortsätta,
Att efter sången söka,
Och att Jag och min arma själ,
Återigen,
Kan finna kraften i den,
Om Du tror på Mig,
Min vän
//Erica
Drömmen
Drömmen,
Drömmen äro den att allt vore som förut,
För Mig, äro det,
Som om det verkliga livet tagit slut,
Men detta förstår dock icke Du,
Du yttrar endast hårda ord över Dina läppar,
Om att Jag skall skärpa Mig
Drömmen,
Drömmen äro den,
Att allt redan nu,
Skulle varo som vanligt igen,
Men detta,
Kommer ta sin tid,
Drömmen måste få sjunka in,
Tyvärr, äro det so Jag önskar vore drömmen,
Verkligheten Min,
Stötta Mig,
Om Du äro en verklig vän,
Så svik Mig icke nu
Om drömmen kunde taga slut,
Vore Jag överlycklig nu,
Detta trodde Jag dock aldrig om Dig,
Men i denna stora kris,
Sviker Du Mig,
Och det Du blott då gör,
Äro,
Att ignorera ropet Mitt på hjälp och stöd,
Som Jag vet att Du hör,
Förstår Du hur ont det gör?
Det blir någon dikt då och då, när jag orkar, men veckoinlägg, kommer dröja!
Hoppas ni mår bra och har en bra påsk! :-)
//Erica
Drömmen äro den att allt vore som förut,
För Mig, äro det,
Som om det verkliga livet tagit slut,
Men detta förstår dock icke Du,
Du yttrar endast hårda ord över Dina läppar,
Om att Jag skall skärpa Mig
Drömmen,
Drömmen äro den,
Att allt redan nu,
Skulle varo som vanligt igen,
Men detta,
Kommer ta sin tid,
Drömmen måste få sjunka in,
Tyvärr, äro det so Jag önskar vore drömmen,
Verkligheten Min,
Stötta Mig,
Om Du äro en verklig vän,
Så svik Mig icke nu
Om drömmen kunde taga slut,
Vore Jag överlycklig nu,
Detta trodde Jag dock aldrig om Dig,
Men i denna stora kris,
Sviker Du Mig,
Och det Du blott då gör,
Äro,
Att ignorera ropet Mitt på hjälp och stöd,
Som Jag vet att Du hör,
Förstår Du hur ont det gör?
Det blir någon dikt då och då, när jag orkar, men veckoinlägg, kommer dröja!
Hoppas ni mår bra och har en bra påsk! :-)
//Erica
Det hemliga
Det hemliga äro Det som Ingen vet,
Bara Jag och Du,
Varför skall Du resa nu?
Hade icke Vi två ett hemligt språk?
Vart skall då Det ta vägen,
Om Du går?
Det hemliga med Det hemliga,
Måtte förbli,
Att Igen veto,
Vad Det hemliga kommer att bli,
Du vet en hemlighet,
Men Jag vet en annan,
Det är därför,
Du inte kan stanna,
Du måste resa nu,
För Det hemliga språket,
Hade Jag och Du
När Det hemliga avslöjas på Din resa,
Tycks Jag Mig tro,
Att Jag det får veta,
Men å andra sidan,
Hur kan Vi då se tredje sidan?
Det hemliga förblir hemligt,
Men Detta veto Du icke om,
Nu reser Du dit,
Och Jag kan aldrig veta,
Hemligheten av det hemliga,
På Din Livs resa
//Erica
Gå nu
Gå nu,
Och lämna det Vi hade,
Jag och Du,
Jag är ledsen,
Men Någon av Oss,
Måste gå nu,
Detta måste få ett slut
Gå nu,
Vi vet båda,
Att Djävulen är Du,
Och Jag ligger kvar och skakar som ett djur,
Men kan icke yttra ett ljud,
Endast kvider av,
Hur mycket det svider
Älskar Du Mig?
Jag behöver inte ens fråga Dig,
För Jag vet,
Att svaret på Denna fråga,
Bliver för alltid nej,
Men Du älskar den makt,
Du har över Mig
Du blir arg,
När Jag från Dig nu går,
Slår till Mig,
Förstår inte Du,
Att det äro just detta faktum,
Som gör att Jag går nu?
//Erica
Det röda hjärtats slag
Det röda hjärtats slag,
Det slår och slår dag efter dag,
Av kärlekens starka kraft,
Du be höver icke vara rädd för pilen,
Den må vara vars,
Men inom en kvart,
Veto både Du och jag,
Att det äro kärlekens svar
Det röda hjärtats slag,
Äro kärlekens starka svar,
På att vi hör ihop,
Du och jag,
När jag om natten bliver svag,
Behöver jag blott blunda en kort sekund,
För jag vet att du är här,
Även när du äro där
Lek icke med kärleken säkra svar,
Vi måste taga det på allvar,
Kanske,
Älskade Jag dig en gång,
Men det äro med stor sorg,
Du slösat bort känslorna på makt och slag,
Och offer blidde jag,
Lämna mig och mitt liv i fred,
Du förlorade mig,
När du med slagen,
Sönder mitt hjärta rev
Det röda hjärtats slag,
De slår än idag,
Men inte tack vare dig,
Du bara sparkade och slog på mig,
Nu vill du hava mig tillbaka,
För att ännu en gång,
Med slagen övervaka,
Jag önskar så,
Att jag ur mardrömmen fick vakna
//Erica
När ljuset faller
När ljuset faller,
Dräper själen min sig själv,
Jag inser snart,
Att jag äro förlorad i mig själv,
Vi försökte,
Men det gick då åt ett annat håll,
Varför höll vi inte koll?
När ljuset faller,
Då faller även jag,
Och i nästa stund,
Gör sanningens svarta mörker mig svag,
Och jag känner med ens,
Att jag varit dum,
Hur kunde jag gå på,
Att jag skulle sitta inne för dråp,
När det i själva verket,
Varo du som skulle dräpa mig
Och hur kan detta komma sig?
Jag trodde det varo jag som mördat,
Men det varo själen min,
Jag gick förlorad ur mitt liv,
Hur skulle någon någonsin kunna älska mig,
Så dräpande jag varit mot mig själv?
Men du ska veta min vän,
Det äro ingen lätt väg att ta,
När man vill tro på,
Att livet,
En dag kan bli bra,
Inte idag,
Och kanske heller inte imorgon,
Men snart,
Jag vill tro,
Att det kommer bli bra,
En dag
En dag vill jag tro,
Att ljuset icke må falla mer,
En dag,
Kommer du förstå,
Att jag aldrig från livet vill gå,
Men vardagens tuffa lag,
Får mig att falla i gråt,
Om du tror på mig,
Så lovar jag dig,
Att jag ska kämpa mig,
Om så blir med blod,
Genom livets svåra tenta,
Men var icke arg,
Och snälla döm mig icke heller,
Jag förmår inte att förklara mer än så,
Lova mig att du står kvar här ändå
//Erica
Hör du mig?
Hör Du Mig?
Hör Du Mig när Jag ropar på Dig genom den kalla natten?
Varför svarar Du Mig inte?
Tårarna dalar långsamt nerför Mina kinder,
Varför svek Du Mig?
Jag haver då aldrig någonsin haft så ont i Mitt hjärta,
Mitt hjärta må vara rött som blod,
Jag blöder av sorg i Detta nu,
Att tro på att det Du yttrat över Dina läppar,
Var en gång sant,
Men nu förstår Jag,
Att Dina svarta lögner,
Äro alltför bra
Hör Du Mig?
Jag behöver Dig,
Men allt Jag får till svar,
Äro blott tåras sorgsna lag,
Långsamt försöker Jag resa Mig upp från den stenbelaggda gatan och natten,
Jag faller igen,
Står här och ser hur dagen börjar gry,
Hur kunde Jag vara så naiv,
Och tro på,
Att Vänskapens band,
Hade Vi?
Jag behöver Dig,
Men Du ser inte ens åt hållet Mitt,
Se på Mig en sista gång,
Jag ber Dig,
Ser Du inte att Jag behöver stöd?
Nej,
Du lämnar Mig i sorgen våta pöl,
Bryr Dig inte längre om,
Att Jag snart blir en ängel,
Jag kommer dö för att Jag räddat Dig,
Nu vet Jag att Jag förgäves offrat Mig,
För Du ger Mig blott endast en kall blick,
Vänder ryggen Din till,
När Jag för Dig,
Offrat Mitt liv
//Erica
En efter en
En efter en,
Dör Vi Min vän,
Men störst av allt,
Äro ändå kärleken,
Vi lever och Vi dör,
Men vad skall Detta vara bra för?
Att dö äro det enda som haver en säker plats i livet Mitt,
Och likaså i Ditt,
Varför skall Människan veta Denna fara?
Kan icke Livet endast få vara?
En efter en,
Föds Vi Min vän,
Detta barn,i
Äro svaret på,
Vad kärlekens ord av vill bestå,
Ett tecken måtte bliva då:
Att Livet,
Det kommer att fortsätta gå,
Så blott Den dag Vi tar farväl,
Av Dem som en gång lämnat Oss,
Låt då icke Hoppet glömmas:
Det föds flera små liv förståss,
Som kommer fortsätta leva,
Även efter Oss
En efter en,
Bliver Vi äldre Min vän,
Men Vi får aldrig glömma:
En del av Själva,
Kommer alltid leva i ett hus,
Som kallas för "Hemma",
Vi lever och Vi dör,
Men glömma Hoppet ej Vi bör:
I vilken genration Du en står,
Vet Vi om att när Vi dör,
Där finnes alltid en del av Oss kvar,
Hur tänker Jag nu?
Undrar säkert Du,
Jo,
Utan Dig,
Och utan Mig,
Hade ett barn inte blivit till,
Hade ett barn inte blivit till,
Och heller inga barnbarn eller barnbarnsbarn,
En bit av Oss,
Kommer alltså aldrig att blekna bort,
Det är ju Min farfars farmors ögon,
Som Jag fått
//Erica
Juldagen
Juldagen,
Är så vit och fager,
Nu Jesus ligger i den famn som äro Hans faders
Och Han och Maria,
Yttrar åt varann,
Att ögonen äro så fina
Juldagen,
Äro dagen efter Julens afton,
Rå om varandra,
Liksom Guds son,
I sin mors armar bliver förbarmad,
juledag,
Och Gud se har ett gemensamt,
Att taga varandra i hand
//Erica
Julens stjärna...
Julens stjärna strålar så klar,
Så klar,
Så underbar,
Lyser den ner på tomtefar,
Som nu bort med släden drar,
Se julen närmar sig med kärlek och värme,
Ser Du ett stjänfall därfamme,
Skynda Dig att önska då,
Så kommer Du Din önskning få
Julens stjärna,
Äro strakare,
Än någon annan,
Kanske dalar en snöstjärna nerför Din panna,
Ser Du upp i sjärnans klara,
Jag är här,
Det är ingen fara,
Jag må vara långa vinervita mil ifrån Dig,
Men Du finnes alltid här hos Mig,
När Julens stjärna lyser klar,
Vill Jag Dig giva en julekram,
Skrattar till,
Och minns hur det var,
När Jag var ett litet barn,
Då Jag alltid satt och sa:
"Dan före dan före doppare dan"
//Erica
Orons tårar
Orons tårar,
Fäller Jag,
Varför,
Skall vareviga dag,
Kännas som en Mökerts natt?
Detta gör Mig alltför matt
Orons tårar,
Kom idag,
Varför måtte Jag bliva svag?
Alla tjatar dag för dag,
Och Jag ställer Mig frågan:
"Äro felet Jag,
Eller äro det Du
Som intet känner Mig mera nu?
Orons tårar,
Måste falla,
Se Detta,
Det vet Vi Alla,
Så varför,
Äro då,
Era ord,
Liksom blickar,
Så isande kalla,
Vi haver väl Alla dagar,
Då Vi känner Oss svaga?
Jag vill komma ur Detta,
Vill ställa allting till rätta,
Ser Ni icke det,
Så vet Ni inte vem Jag é
Blotta tanke på,
Att det skulle kunna vara så,
Får Mig,
Att än en gång,
Brista ut i orons tårar,
Jag trodde Ni kände Mig,
Hade Jag rätt eller fel?
Se det svaret,
Kan Ingen någonsin ge
//Erica
