Liktippen
En kväll när jag var ensam hemma, satt jag och läste en bok. Pappa var på jobbet och mamma hade åkt för att handla. Boken handlade om en mördare som jag sa.
Mördaren grävde ner alla sina lik på en, som alla trodde, soptipp, men det var bara som det såg ut. I själva verket, så var det en begravningsplats för alla hans lik. Han hade inte dödat bara en person, utan hela tjugo stycken, se det var hans sätt att hämnas. Hämnas för att polisen bara hade struntat i att fånga in den dom mördat hans föräldrar när han var en liten pojke. Men som jag just berättade för er, så var det ingen annan än han dom kände till detta. Igen mer. Tills en dag:
Jag var ute och gick med familjens hund Daisy och plösligt gick vi förbi en gammal soptipp. Jag stannade och tittade på den, för att se om jag kanske skulle hitta någon intressant mojjäng till mitt bygge. För jag gillar att skapa något nytt av det gammla.
Just som jag böjde mig ner för att ta upp en egendomligt gammal bilratt, grep någon tag i mig och röt: "Vad har du här och göra, pojkspoling!?!" Jag svarade inte, jag var för rädd för att yttra ett enda ord. Vart hade jag sätt denna man förut? Han var inte så värst gammal, kanske dryga femtio. Hans ansikte såg ut att behöva tvättas och hans slitna arbetsdräckt likaså. Jag tänkte och tänkte men kom inte på varför denne man var så bekant. Inte förrän han sa: "Jag ska nog lära dig vad som händer med dom som snokar i mina ägor!" Han bar mig mot soptippen och började lära mig en läxa. Han hann nästan slå ihjäl mig, när det gick det upp för mig: Det var han! Han som jag läst om. Han fanns alltså i verkligheten! Den medelålders mannen som dödade människor för att hämnas på polisen! Nu var jag nära på att dö, men då skrek jag: "JAG VET VEM DU ÄR!! DIN HUGGORM!!" Den medelålders mannen hejdade sitt slag och sade: "Vad menar du med det?" Hans röst lät inte längre elak, utan mer skrovlig. "Jag vet att du har flera lik under denna, som du har låtit alla trott, soptipp, men det är en snarare en liktipp! Jag vet också att du gör detta för att hämnas på polisen, för att dom la ner utredningen på dina föräldras död." Mannen tittade på mig och jag fortsatte: "Sen när du tyckte att det blev för jobbigt att bära hela tjugo oskyldiga männisors död, hittade du på ett författarnamn på dig själv och skrev detta som en deckare, för att på det sättet hoppas på att sanningen aldrig skulle komma fram! Du hoppades på att det skulle förbli en påhittad historia, men nu är det slut på leken! Jag kommer gå till polisen och avslöja allting och då får du det straffet du förtjänar!"
Tre veckor senare, satt han i sin cell, för att avsitta det straff han var värd: Livstid.
//Erica
Mördaren grävde ner alla sina lik på en, som alla trodde, soptipp, men det var bara som det såg ut. I själva verket, så var det en begravningsplats för alla hans lik. Han hade inte dödat bara en person, utan hela tjugo stycken, se det var hans sätt att hämnas. Hämnas för att polisen bara hade struntat i att fånga in den dom mördat hans föräldrar när han var en liten pojke. Men som jag just berättade för er, så var det ingen annan än han dom kände till detta. Igen mer. Tills en dag:
Jag var ute och gick med familjens hund Daisy och plösligt gick vi förbi en gammal soptipp. Jag stannade och tittade på den, för att se om jag kanske skulle hitta någon intressant mojjäng till mitt bygge. För jag gillar att skapa något nytt av det gammla.
Just som jag böjde mig ner för att ta upp en egendomligt gammal bilratt, grep någon tag i mig och röt: "Vad har du här och göra, pojkspoling!?!" Jag svarade inte, jag var för rädd för att yttra ett enda ord. Vart hade jag sätt denna man förut? Han var inte så värst gammal, kanske dryga femtio. Hans ansikte såg ut att behöva tvättas och hans slitna arbetsdräckt likaså. Jag tänkte och tänkte men kom inte på varför denne man var så bekant. Inte förrän han sa: "Jag ska nog lära dig vad som händer med dom som snokar i mina ägor!" Han bar mig mot soptippen och började lära mig en läxa. Han hann nästan slå ihjäl mig, när det gick det upp för mig: Det var han! Han som jag läst om. Han fanns alltså i verkligheten! Den medelålders mannen som dödade människor för att hämnas på polisen! Nu var jag nära på att dö, men då skrek jag: "JAG VET VEM DU ÄR!! DIN HUGGORM!!" Den medelålders mannen hejdade sitt slag och sade: "Vad menar du med det?" Hans röst lät inte längre elak, utan mer skrovlig. "Jag vet att du har flera lik under denna, som du har låtit alla trott, soptipp, men det är en snarare en liktipp! Jag vet också att du gör detta för att hämnas på polisen, för att dom la ner utredningen på dina föräldras död." Mannen tittade på mig och jag fortsatte: "Sen när du tyckte att det blev för jobbigt att bära hela tjugo oskyldiga männisors död, hittade du på ett författarnamn på dig själv och skrev detta som en deckare, för att på det sättet hoppas på att sanningen aldrig skulle komma fram! Du hoppades på att det skulle förbli en påhittad historia, men nu är det slut på leken! Jag kommer gå till polisen och avslöja allting och då får du det straffet du förtjänar!"
Tre veckor senare, satt han i sin cell, för att avsitta det straff han var värd: Livstid.
//Erica
Kommentarer
Postat av: Susanna
Du börjar att expandera i ditt skrivande och skriva i olika genrer. Det är kul att du testar att skriva sorgliga och glada dikter, sångtexter och hitorier.
Trackback
