Bella och Hugo
"Du är då alltid så hård mot dig själv, slita med det!" Det var så han sa till Bella den dagen då dom satt på stenen bakom fotbollsplanen. Bella tittade på Hugo, hon hade tårar i ögonen. "Men jag är inte värd ett VG!" skrek hon. "Och förresten, så hatar alla mig!" Hugo såg allvarligt på henne och sa: "Detdär är inte sant Bella, det vet du." Han strök henne över håret och fortsatte: "Jag vänder dig aldrig ryggen." Bella snyftade och såg lugn ut, hon visste, att, det Hugo sa var sant. Dom kramade om varandra hårt och länge, innan dom gick åt varsitt håll. "Ring mig imorgon!" gapade Bella. "Jaa, jag lovar!" skrek hennes vän tillbaka. Bella skrattade till. Tänk att Hugo och hon varit vänner i tolv år! Det kännes nästan som att dom var en och samma person.
Nästa dag, kröp lektionerna i skolan för Bella... Hon hade matte, engelska, livskunskap och religion på schemat idag. Hon suckade. Varför va det alltid så, att alla tråkiga lektioner, låg på en och samma dag? När religionen äntligen var slut, sprang hon hem, gjorde läxorna och väntade på att Hugo skulle ringa. Efter en halvtimme tänkte hon: "Varför ringer han inte?" En stund senare, när klockan är halv sju, kom mamma och sa att middagen var klar. Bella åt och sedan gick hon in till sitt rum igen och väntade... Timmmarna gick... Bella suckade och kände hur tårarna och besvikelsen började komma. Nu var klockan elva på kvällen och Hugo hade fortfarade inte hört av sig. Nej, han hade inte ens svarat på hennes SMS. Bella gick och la sig och försökte sova, men det gick inte. Hon låg bara och tänkte på att Hugo inte hade hört av sig...
Dagarna gick och Bella fick inte tag på Hugo. Nej, hon trodde nästan att han var död. Först blev hon ledsen, men alltefter att tiden gick, blev hon bara argare och argare och ledsnare och ledsnare. Hon skickade SMS och ringde dagarna ut och in, men det enda hon fick var: "Hej det är Hugo. Jag kan inte ta ditt samtal just nu, så ring igen!" Efter tre veckor, var det fortfarade telefonsvararen som ljöd i Bellas öra. Hon kände hur hon tappade kontrollen och började skrika rakt ut: "DU LOVADE JU DITT JÄKLA AS!! DU LOVADE ATT VI SKULLE HÖRAS!!!" Hon får inget svar. Endast fåglarnas sång hördes i sommarkvällen. Bella föll plösligt gråtande ner på knä och insåg med smärta, att Hugo aldrig skulle komma mera... Nej, han skulle aldrig mer smeka henne tröstande över kinden och säga att hon inte skulle vara så hård mot sig själv... Aldrig mer... Adrig någonsin mer...
//Erica
Nästa dag, kröp lektionerna i skolan för Bella... Hon hade matte, engelska, livskunskap och religion på schemat idag. Hon suckade. Varför va det alltid så, att alla tråkiga lektioner, låg på en och samma dag? När religionen äntligen var slut, sprang hon hem, gjorde läxorna och väntade på att Hugo skulle ringa. Efter en halvtimme tänkte hon: "Varför ringer han inte?" En stund senare, när klockan är halv sju, kom mamma och sa att middagen var klar. Bella åt och sedan gick hon in till sitt rum igen och väntade... Timmmarna gick... Bella suckade och kände hur tårarna och besvikelsen började komma. Nu var klockan elva på kvällen och Hugo hade fortfarade inte hört av sig. Nej, han hade inte ens svarat på hennes SMS. Bella gick och la sig och försökte sova, men det gick inte. Hon låg bara och tänkte på att Hugo inte hade hört av sig...
Dagarna gick och Bella fick inte tag på Hugo. Nej, hon trodde nästan att han var död. Först blev hon ledsen, men alltefter att tiden gick, blev hon bara argare och argare och ledsnare och ledsnare. Hon skickade SMS och ringde dagarna ut och in, men det enda hon fick var: "Hej det är Hugo. Jag kan inte ta ditt samtal just nu, så ring igen!" Efter tre veckor, var det fortfarade telefonsvararen som ljöd i Bellas öra. Hon kände hur hon tappade kontrollen och började skrika rakt ut: "DU LOVADE JU DITT JÄKLA AS!! DU LOVADE ATT VI SKULLE HÖRAS!!!" Hon får inget svar. Endast fåglarnas sång hördes i sommarkvällen. Bella föll plösligt gråtande ner på knä och insåg med smärta, att Hugo aldrig skulle komma mera... Nej, han skulle aldrig mer smeka henne tröstande över kinden och säga att hon inte skulle vara så hård mot sig själv... Aldrig mer... Adrig någonsin mer...
//Erica
Kommentarer
Trackback
