En efter en
En efter en,
Dör Vi Min vän,
Men störst av allt,
Äro ändå kärleken,
Vi lever och Vi dör,
Men vad skall Detta vara bra för?
Att dö äro det enda som haver en säker plats i livet Mitt,
Och likaså i Ditt,
Varför skall Människan veta Denna fara?
Kan icke Livet endast få vara?
En efter en,
Föds Vi Min vän,
Detta barn,i
Äro svaret på,
Vad kärlekens ord av vill bestå,
Ett tecken måtte bliva då:
Att Livet,
Det kommer att fortsätta gå,
Så blott Den dag Vi tar farväl,
Av Dem som en gång lämnat Oss,
Låt då icke Hoppet glömmas:
Det föds flera små liv förståss,
Som kommer fortsätta leva,
Även efter Oss
En efter en,
Bliver Vi äldre Min vän,
Men Vi får aldrig glömma:
En del av Själva,
Kommer alltid leva i ett hus,
Som kallas för "Hemma",
Vi lever och Vi dör,
Men glömma Hoppet ej Vi bör:
I vilken genration Du en står,
Vet Vi om att när Vi dör,
Där finnes alltid en del av Oss kvar,
Hur tänker Jag nu?
Undrar säkert Du,
Jo,
Utan Dig,
Och utan Mig,
Hade ett barn inte blivit till,
Hade ett barn inte blivit till,
Och heller inga barnbarn eller barnbarnsbarn,
En bit av Oss,
Kommer alltså aldrig att blekna bort,
Det är ju Min farfars farmors ögon,
Som Jag fått
//Erica
Kommentarer
Trackback
