krings

Maktlöshetens makt

Det är den som hänger över mig

Som en ryggsäck full med bly

Det som väger tyngst

Är min oro

Min oro över att jag inte räcker till

Även om det är det jag vill

Jag vill räcka till för Dig

Men jag finna Mig själv först

Tvätta, städa, laga rätter
Plugga
Som en jälka sugga

Ty, det är tiden och kraften

Som  snart inte räcker

För Mig är Du viktig

Därför struntar jag i Mig själv

Men ack, ibland jag bara brister

För maktlöshetens makt

Är som ett klister

Jag hoppas att Du Mig  nu förstår

Varför jag

Fäller en tår

Jag kan ej förklara mer än så

Jag hoppas

Att  Du kan förstå

//Erica

Förväl

Ni vet vilka ni är

Ni är en del av min värld

Med er har jag haft det så roligt

Ty, det är helt otroligt

Nu är det dock förbi

Ett minne för livet skall alla ni förbli

Jag kommer sakna er

Jag vill bara träffa er allt mer

Vi har skrattat

Jag har ej ännu fattat

Att det är slut

Apelsinen gör dig smart

Det är dags att säga farväl snart

Tårarna faller stilla

Kan ni ana hur gärna jag skulle vilja,

Stanna hos er?
Snart syns vi inte mer
Som sagt:
Jag kommer sakna er

Med det vill jag tacka hela arbetslaget på blåa gården för ALLT!!!! <3 :)

KRAMAR TILL ER ALLA FRÅN ERICA

Det är dags för Axel att gå till sängs. Mamma kommer in till honom och säger åt honom att han inte ska tjuvläsa den larviga boken "I månadens sista natt, ger sig spöken till känna"ikväll. Mamma säger att det bara är livliga fantasier som får honom att drömma mardrömmar om nätterna. Axel lovar, trots att han tycker att det är såååå spännande. Klockan på väggen visar redan halv nio, när han ser det, blundar han och snart är han i en lugn sömn... Axel vaknar med ett ryck. Vad var det? Det lät som en blandning utav smygande och släpande steg. Han stiger långsamt upp, för att kolla om det bara är mamma eller pappa som är på toaletten, men båda två ligger och sover i den breda dubbelsängen... Axel skakar på huvudet. Det var bara en dröm, tänker han och går mot sitt rum. Plösligt känner han en kall vind längst ryggraden och han hör hur köksklockan börjar ticka...! Vad är detta? Den klockan har inte gått på säkert  fyra år! Axel får en aning om att han inte är själv i huset. Han tippar fram på tårna och känner hur rädslan börjar komma... Det är någon annan i rummet, någon som inte kan vara en varelse av denna världen. Den främmande varelsens andetag är dova, ja nästan som djupa suckar... Köksklockan tickar fortfarande. Konstigt. Nu flyttar en stol på sig, utan att någon tar i den...nej, det är den främmande varelsen som tar i den och sätter sig mitt framför vår lille kille. Axel står som fastskruvad på köksgolvet och förmår inte säga ett ord... "Se inte så rädd ut Axel lille, jag vill dig inget ont. Jag kom bara för att hälsa på mitt barnbarn" säger främmlingen nu. Axel förstår ingenting. Barnbarn? Morfar och mormor bor i Varmland, farfar åkte till Polen för att hälsa på en gammal vän och farmor... Nu förstår Axel vems rösten är! Det är farmor! Hon dog tre veckor innan Axel kom till världen. Henne har han alltså aldrig träffat. "Farmor?" undrar Axel försiktigt. Då hörs ett skratt och strax efter, känns detdär kalla vinddraget längst ryggen igen och köksklockan slutar ticka. Allt är som vanligt igen och i samma sekund kommer han på att, det är den sista maj inatt!  I den stunden vet Axel, att han bär på en hemlighet: Spöken finns, men bara, när natten är den sista i månaden och fullmånen lyser klar, ger dom sig till känna...

//Erica

Det är mörkt

När mörker faller över husets gavel

Kommer tårarna

Saknadens tårar

När jag ser in i denna saknad

Vill jag så gärna tänka

Att det är dig jag saknar

Breven till dig

Har också handlat om detta, att jag saknar och längtar efter dig
Tårarna droppar långsamt ner på duken som mormor sytt
Och jag tittar sorgset ut i natten
När kommer du?
Kommer du någonsin att hålla om mig igen?
Jag vet redan
Att svaret är nej
Jag kommer aldrig
Att återse dig
Saknadens tårar
Gör ont att fälla
Jag faller på knä
Ty, jag ber dig
Kom tillbaka till mig

//Erica

Käraste
Jag ställer mig själv den frågan
"Varför skriver jag så?"
Då du sa att du ej ville ha det barn jag väntar och slog mig blå
Visste jag
Men ville det ej förstå
Att det jag sagt inte är sant
Jag vet inte vem som lider mest
Jag som måste säga dig att jag blivit okänslig för dig i mitt hjärta
Eller du som måste läsa det
Mitt förstånd säger mig dock
Att detta är det bästa för alla parter
För när jag tänker på det barn jag snart ska föda
Kan jag inte jag inte låta det lida så som jag fått göra
Jag låter dig aldrig göra barnet något ont
Och ej längre mig
Därför blir barnet mitt
All smärta
Alla minnen
Får mig att vilja fly
Jag beklagar
Men kärleken är förbi
Mig och barnet
Låter du bli

//Erica

Barn är så frågvisa
Dom vill allt möjligt veta
Varför Jorden äro rund
Om vi vuxna vill leka en stund
När vi svarar på dessa frågor
Försvinner deras undran
Men bara för en sekund
Som vuxenkan man inte komma undan

Barn är så frågvisa
Dom vill allt möjligt veta
Varför mamma heter Lovisa
Om Gud finns eller ej
För barn är denna funderingen stor grej
Nyss kom en flicka
Hon viskade i mitt öra:
"Kan jag få en kram av dej?"
På det svarar jag självklart inte nej
Jag kramar om henne 
Om en stund känner jag
Att hon lugnar sej

//Erica

Vinterkvällen är kommen, så kall och klar. Flickan vill gå ut och titta på den svarta klara stjärnhimmelen. Hon tar på sig sina skor och kappan, som mormor köpt i Stockholm. Hon öppnar dörren och går ut. När hon står och skådar på Karlavagnen, känner hon en kall vind längst ryggen. En dov röst kommer plösligt från den kalla kvällen. Flickan rycker till. Rösten säger: "Du är den jag är ute efter, jag är vinerns kalla öga". Hon blir rädd och börjar springa hemåt. När hon är halvvägs, ser hon ett öga mitt i vinterkvällens svarta himmel. Ögat är kallt och forskande. "Flickor som rymmer, kommer att straffas..." säger rösten nu. Då förstår hon. Hon skulle aldrig gått hemifrån... Mor och far vet inte om att hon är ute. Hon vet, att om hon inte går hem omgående, kommer denna blick förföra henne till den kalla svarta sjön och där, skulle hon drunkna och dö... Hon försöker ta sig loss, men ögonen har nu förhäxat henne, hon kommer inte hem, ögats klor håller fast henne. Skrattar. Det är ett elakt skratt. Nu hänger hon över den svarta sjön. Stackaren kommer inte få ett liv längre än tio år. Detta bara för att hon var olydig och gick hemifrån utan att säga något till mor. Nu är hon, vår lilla flicka, under vattenytan och snart är hon hos Guds änglar... Flickan återfinner man aldrig. Hon försvann. För all framtid. På hennes gravsten står det skrivet: "Här vilar vår flicka, som försvann i den kalla vinerkvällen och aldrig kom tillbaka". Så är det, flickan, som gick ut i den svarta natten, kommer adrig mer igen...

//Erica

Kärlekens röda färg

Finns i det röda hjärtat

Som blöder

Som hoppas

På kärlekens evighet

Kärlekens röda färg

Är så klar

Så klar som kärlekens röda ros

Den röda rosen,

Som jag vill dig giva

Du, som är den finaste människa på denna jord

Jag vill dig älska
Dock vet jag icke
Vem du ännu är
Men, kärleken är röd
Precis som dina mjuka läppar
Som jag - en dag
Hoppas mig finna
En dag

//Erica