krings

Kom,
Kom och ta Min arma kropp ifrån Detta plågsamma liv,
Lämna Min själ åt Djävulen och Hans Helvette,
Om Du anser att det är det Jag förtjänar,
Ack Jag vet,
Att Jag ej,
Utfört Mitt uppdrag på Denna Jord,
Kom och ta Mitt kött och blod

Kom,
Ack Du vet vem Du är,
Kom och ta Mig,
Om Du nu håller Alla så kärt,
Låt Mig brinna upp,
I en plåga av lågor,
Jag fruktar att Du äro Djävulen,
Strunt samma,
Det är när Jag brinner,
Som Jag kommer hem igen

Kom,
Kom och kriga för Min själ,
Så får Vi se,
Om det är någon idé att kämpa,
Eller om det redan äro skrivet,
Att Jag i Helvettets glödande lågor brinner,
Gud,
Du är så maktfull,
Men det ser ut som att Djävulen vinner

Han kom,
Han tog Min arma själ,
Bort från Denna plågsamma värld,
Ni förstår,
Här slutar Min färd,
Genom Livets smärtsamma väg,
Se,
Att brinna i Helvettet,
Var bra mycket skönare,
Än Livets spetsiga svärd,
Nu finnes det bara en sak att säga,
Det var Detta val,
Jag blev tvungen att välja

Kom,
Sörj Mig om Ni så vill,
Men kom ihåg:
Tiden står inte still,
Lova Mig,
Att fortsätta leva,
Var lugna,
Ni behöver inte leta,
Djävulen har bra dagar även Han,
Dagar som dessa,
Låter Han Mig ro i land,
Och Min själ finnas hos Er,
Jag lever vid Er sida,
Även när Jag i graven vila,
När en sådan dag kommer,
Kom,
Ta Min hand
Och för Mig,
Till ett annat land

//Erica

Jag,
Den lille,
Ligger i min mammas mage,
Och gottar Mig på samma kaffe,
Samma te,
Som min mamma dricker med
Åh, så gott den rätten smakar,
Snart får Jag efterrätt,
I form av en havrekaka

Jag,
Den lille,
Nu ger min mamma smärta,
Men strax efter det,
Kommer Hon att börja skratta,
Jag undrar,
Om Hon kommer fatta,
Att Jag är Hennes,
Och min pappas,
Gemensamma underverk?
Ack, vad Min mamma är stark!

Jag,
Den lille,
Blev en kille,
Det var kanske inte,
Vad pappa helst ville,
Men om så är fallet,
Visar Han det ej,
För nu skrattar Han av lycka,
Och säger,
Att Han Mig älskar

Jag,
Den lille,
Fick heta Krylle,
Snart kan Jag säga:
"Krylle heter Jag",
Men det kommer säkert,
Att ta en stund,
För än ligger Jag i min vagga,
Och pussas på av mamma

//Erica

Hemligheter,
Har Vi alla,
Det är därifrån Våra liv vill falla,
För se vad vore ett liv,
Utan hemligheter?
Du kanske icke ens vet vad Jag heter
Det är en,
Av många hemligheter

Våra liv,
Präglas av hemligheter,
Hemligheter kan vara bra,
En historia Jag kan dra
Du skrattar höjdlöst åt det Jag nyss sa,
Men i hemlighet,
Tycker Du att den icke alls var bra

Jag bär på en mängd av hemligheter,
Vad för Dig tycks vara fantasier,
Är för Mig verkligheter
Du skall nog icke förackta allt som Jag till Dig säger,
Men visst,
Det är Du själv som väljer

Vem är Du när ingen annan ser Dig?
Vem är Jag,
När ingen annan ser Mig?
Se det vill Jag ej berätta för Dig,
Men tids nog kommer Du att förstå,
Men säg Mig:
Vilka är hemligheterna då?

Du försöker spela tuff och hjärtlös,
Men på skådespel, är Du hopplös
Jag kan så tydligt se,
Att Du egentligen,
Vill skratta och le
Men Du är för stolt för det,
Tro vad Du vill,
Men Jag vet,
Att skratt och glädje,
Är Din hemlighet


//Erica

Så vackert,
Så glädjade,
Men samtidigt,
Så otroligt sorgligt,
Sommarens vågor äro så
Man kan nu undra,
Vad Jag menar då?

Sommarens vågor,
Äro så vackra,
Då den vänliga solen,
Gör vattenytan till ett glitter,
Som skymrande kristall,
Skådas yta och vattenfall

Sommarens vågor,
Så glädjande är,
Att Jag önskar,
Jag kunde Dem köpa,
I en vattenaffär,
Då skulle Jag åt dem glädjas,
När Jag ledsen är

Sommarens vågor,
Så sorgliga är,
De svalar och guppar,
Som vore Jag ensam här,
I denna stora värld
Ack vad Jag önskar,
Att Du vore här


//Erica

Tyst är Jorden,
Tyst är Himmlen,
Tyst är hela Universum,
Men ändå så talande,
Viskande i den stjärnklara sommarnatten
När Vi stressar runt som tokar,
Stanna upp,
Tystna,
Hör vad Universum vill Dig säga:
Fanasins liv,
Tar sin början här och nu

Hela Världen,
Äro så tyst om natten,
Se,
Om natten talar katten,
Och alla andra små djur,
Som finns i Vår natur
Underlig,
Äro natten,
Nu hämtar Trollkarln hatten

Om natten sker allt detta,
Vi människor,
Bara tror är fantasi,
Men Ni förstår,
Det är då som leksakerna vaknar till liv,
Det är då,
De icke dömda blir


//Erica

Din kärlek river Mig i bröstet
Förackta den Gud, som talar till Dig
Han vill förvisa Dig in i kärlekens röda,
Smärtsamma färg
Fy Min Gud,
Han äro god i prästens ögon,
Det giver Mig det svar som jag undrat länge över:
Prästen, vet icke vad Han talar om

Gud sägs vara Vår himmelske Far
Jag föracktar detta fenomen,
För Er som vill ha vetskap om Min arma kännedom,
Skall Jag nu besvara Denne:
Gud äro Djävulen
Annars skulle icke Livet tagas från så unga kroppar

Du vill få Mig att tro,
Att Gud kämpar mot Djävulen
Men Jag vet mer än Du,
Han älskar endas Dig,
Om Du Djävulen är villig att älska
Ack, få Mig icke att tro,
Att Jag drömmer allt detta,
Jag har Själv mött honom

Gud äro en djävulsk varelse
Förackta icke Min vetskap,
Kom ihåg att Jag sade Dig,
Att Jag Själv mött Honom
Den natten,
Satte han in det smärtsammaste som finns i Mitt hjärta:
Kärleken


//Erica

Vad är det som förföljer Mig i den isande natten?
Blicken
Så forskande,
Så anklagande
"Jag har Dig icke gjort något ont!"
Vill Jag skrika, men förmår icke
Ty, att yttra dessa ord över mina arma läppar,
Skulle vara som att bjuda in Mig själv
Till Döden

Blicken,
Den förföljer Mig i natten
Och giver Mig kalla kårar
Ryggradens kottor,
Liksom rullar,
En efter en
När var och en gjort sitt,
Ryser Jag till

Blicken,
Ser på Mig,
Som om ville den sluka Mig,
I ett och samma stycke
Ack, vad skulle Jag ut i mörkerts faror för,
När Jag vet med Mig,
Att det är som att,
Giva Mig själv och själen,
Till Himmelen
Och Döden?

//Erica

En kväll när jag var ensam hemma, satt jag och läste en bok. Pappa var på jobbet och mamma hade åkt för att handla. Boken handlade om en mördare som jag sa.

Mördaren grävde ner alla sina lik på en, som alla trodde, soptipp, men det var bara som det såg ut. I själva verket, så var det en begravningsplats för alla hans lik. Han hade inte dödat bara en person, utan hela tjugo stycken, se det var hans sätt att hämnas. Hämnas för att polisen bara hade struntat i att fånga in den dom mördat hans föräldrar när han var en liten pojke. Men som jag just berättade för er, så var det ingen annan än han dom kände till detta. Igen mer. Tills en dag:

Jag var ute och gick med familjens hund Daisy och plösligt gick vi förbi en gammal soptipp. Jag stannade och tittade på den, för att se om jag kanske skulle hitta någon intressant mojjäng till mitt bygge. För jag gillar att skapa något nytt av det gammla.
Just som jag böjde mig ner för att ta upp en egendomligt gammal bilratt, grep någon tag i mig och röt: "Vad har du här och göra, pojkspoling!?!" Jag svarade inte, jag var för rädd för att yttra ett enda ord. Vart hade jag sätt denna man förut? Han var inte så värst gammal, kanske dryga femtio. Hans ansikte såg ut att  behöva tvättas och hans slitna arbetsdräckt  likaså. Jag tänkte och tänkte men kom inte på varför denne man var så bekant. Inte förrän han sa: "Jag ska nog lära dig vad som händer med dom som snokar i mina ägor!" Han bar mig mot soptippen och började lära mig en läxa. Han hann nästan slå ihjäl mig, när  det gick det upp för mig: Det var han! Han som jag läst om. Han fanns alltså i verkligheten! Den medelålders mannen som dödade människor för att hämnas på polisen! Nu var jag nära på att dö, men då skrek jag: "JAG VET VEM DU ÄR!! DIN HUGGORM!!" Den medelålders mannen hejdade sitt slag och sade: "Vad menar du med det?" Hans röst lät inte längre elak, utan mer skrovlig. "Jag vet att du har flera lik under denna, som du har låtit alla trott, soptipp, men det är en snarare en liktipp! Jag vet också att  du gör detta  för att hämnas på polisen, för att dom la ner utredningen på dina föräldras död." Mannen tittade på mig och jag fortsatte: "Sen när du tyckte att det blev för jobbigt att bära hela tjugo oskyldiga männisors död, hittade du på ett författarnamn på dig själv och skrev detta som en deckare, för att på det sättet hoppas på att sanningen aldrig skulle komma fram! Du hoppades på att det skulle förbli en påhittad historia, men nu är det slut på leken! Jag kommer gå till polisen och avslöja allting och då får du det straffet du förtjänar!"

Tre veckor senare, satt han i sin cell, för att avsitta det straff han var värd: Livstid.

//Erica

Kärleken sägs vara god,
Men Den kan även vara ond
Hur Jag kan frukta någonting så hemskt,
Är en fråga Ni Mig ställer
Ack, Jag hoppas att Det svar jag väljer,
Får Er att förstå,
Varför Jag vissa ord icke säger

Kärleken sägs vara god,
Frågar Ni Mig,
Är Det endast tomma ord
Jag menar dock icke
Att förstumma Ert goda tycke
För Kärleken,
Är för Visso en god sak,
Men för Mig,
Är Den som natt och dag

Kärlekens ondo,
Har drabbat Mig så
Inom Mig,
Har Jag ett djupt sår,
Som dock ingen annan levande kan förstå
Än Jag själv

Kärlekens ondo,
Gör så ont
Ty, Den Käraste
Jag trott Mig haft,
Slog ett slag,
Och allt blev svart

Trots Detta,
Vill Jag hitta Den Rätta                                                           
Jag vill försöka tro,
Att en dag,
När Jag går över en bro,
Står Han där,
Han som håller Mig kär




//Erica

Ilskans förackt
I De ögon som är Dedina
Äro en fasansfull rädsla för Mig
Du hatar Mig med blicken Du ger Mig,
Men älskar Mig med orden  soom kommer över Dina läppar

Ilskans förackt
Finns i Dina ögon
Fast Du med orden älskar Mig
Om Jag bara visste,
Att det Du yttrar,
Är sanningen,
Skulle Jag till Dig komma,
Utan tvekandes sekund

Iskans förackt
I Dina ögon,
Får Mig att bli rädd för Dig och Dina ord
Jag har gått i samma fälla förr
Och tänker icke ta den risken åter
Därför är det bästa
Att Jag från Dig åker

Iskans förackt
Hatar Mig
Men Din röst säger Mig,
 Att Du älskar densamma
Men utav erfarenhetens år,
Vet Jag att Jag måste gå
Du håller Mig fast i Dina armar,
Men det hjälper icke,
Hur mycket Du än över Mig Förbarmmar
Det kommer endast smärta Oss båda,
Om Jag hos Dig stannar


//Erica

Midsommarnatten är ljus

Så fager och så ljuv

Denna natt äro Den ljusaste av Dem alla

Midsommarljuset,

Värmer upp De hjärtan,

Som annars brukar vara kalla

Och även De onda,

Kan nu på kärlekens knän falla

Midsommarnatten är ljus

Inte kan Vi sova nu

Sjung, dansa och var glada

Vi kan gå ner till stranden,

För att bada

Mitt i nattens sommarljus,

Kommer Någon och det är Du


Midsommarnatten är så ljus

Natten tar nog aldrig slut

Ta vara på denna tiden nu,

För rätt som det är,

Tar sommaren slut

Och Vi vill aldrig mer gå ut


Snart är sommarens ljus förbi,

Men inte skall Vi för det ledsna bli

Tänk såhär när sommaren tar slut:

"Midsommarnatten kommer åter,

Den kommer dock inte fortare,

Om Vi gråter


//Erica

Det är sommarkväll. Emina är ute med sin kompisar Lisa och Clara. Dom sitter på en sten och pratar om dendär snälla killen på stranden som dom träffat för fjärde dagen i rad: "Han är så snäll!" utbrast Emina. Clara nickar. "Ja, tror ni att han är där imorgon?" Vännerna hinner inte svara på det, för nu ringer Lisas mobil. "Det är väl typiskt att man måste hem när man pratar om någonting som är så viktigt!" klagar hon. Lisa kramar om sina två vänner och går hemåt. Emina och Clara sitter kvar en stund och pratat, men det dröjer inte länge, förrän även Claras pappa ringer och säger att det är dags att ta sig hem.
När Clara gått hem, finner Emina ingen mening i att vara kvar, så hon tar sin strandkassw och börjar gå...

Det är långt att gå innan hon är hemma. Emina tänker för sig själv: "Det är väl bra märkligt, att det är dubbel så långt att gå, när man går ensam". Hon går över bäcken, in på den långsmala stigen som löper längst skogskanten... Stigen tar aldrig slut! Nu börjar det bli mörkt också. Hon rycker till när hon kommer på, att det var här omkring, en mördad kvinna hittades för en vecka sedan...
 Nu tycks hon sig se en massa mörka elaka ögon i den svala sommarnatten. Emina känner hur hon blir kallsvettig. Hon vänder sig om ideligen och till sin förskräkelse, ser hon nu, hur en kniv höjer sig mot henne, men hon fortsätter bara springa...! Hon vet inte hur hon ska komma hem längre, trots att hon gått samma väg dag ut och dag in... Hon har heller ingen som hon kan förlita sig på, utan hon springer och springer så fort hennes ben bara förmår, ensam i sommarnatten... Nu griper någon henne runt halsen och hon får knappt någon luft...! Hon ser inte något ansikte, men hon känner igen rösten. Det är killen som hon träffat på stranden, tillsammans med Lisa och Clara. "Stackas lilla Emina. Inte ska du gå här ensam i sommarnattens mörkaste timme." Emina förstår med ens, att denna kille som vekat så snäll, inte är det. Han är i själva verket den som tagit död på kvinnan som dog förra veckan! Nu förstår hon också varför han varit så snäll. Det var för alltså för att lättare kunna ge Gud ännu en ängel och alltså henne. Emina förstår nu, att hennes liv är över. Det blir inga mer glada dagar med Lisa och Clara... Det sista hon tänker, innan hjärtat slår sitt sista slag är: "Jag skulle aldrig ha gått ensam från stranden idag..."

//Erica

 

Nu skiljs Vi åt,

Det sa Vi med tårar

Men Vi kommer tillbaka till Varandra                    

Den dagen Vi vågar

Jag fäller en flod av tårar

Även fast Jag är över femton vårar

Nu skiljs Vi åt

Det gör Vi med gråt

Men Vi har Varandra ändå

Vi vet både Du och Jag

Att detta dock är enda sättet

För Oss båda

Att finna vettet



Nu skiljs Vi åt

Men dock icke utan gråt

Dagarna är långa,

Men Du vet,

Vi kan Dom fånga

Om Vi bara hittar Oss själva,

Skall Dessa icke bli så svåra att sälja

Till Dom som har behovet


Nu skiljs Vi åt

Ack, vad det känns svårt,

Men det äro icke för all framtid

Det är det

Som ger Mig frid

Vi kommer att finna Varandra igen

Tills dess:

Farväl,

Min älskade vän

//Erica 

"Du är då alltid så hård mot dig själv, slita med det!" Det var så han sa till Bella den dagen då dom satt på stenen bakom fotbollsplanen. Bella tittade på Hugo, hon hade tårar i ögonen. "Men jag är inte värd ett VG!" skrek hon. "Och förresten, så hatar alla mig!" Hugo såg allvarligt på henne och sa: "Detdär är inte sant Bella, det vet du." Han strök henne över håret och fortsatte: "Jag vänder dig aldrig ryggen." Bella snyftade och såg lugn ut, hon visste, att, det Hugo sa var sant. Dom kramade om varandra hårt och länge, innan dom gick åt varsitt håll. "Ring mig imorgon!" gapade Bella. "Jaa, jag lovar!" skrek hennes vän tillbaka. Bella skrattade till. Tänk att Hugo och hon varit vänner i tolv år! Det kännes nästan som att dom var en och samma person.

Nästa dag, kröp lektionerna i skolan  för Bella... Hon hade matte, engelska, livskunskap och religion på schemat idag. Hon suckade. Varför va det alltid så, att alla tråkiga lektioner, låg på en och samma dag? När religionen äntligen var slut, sprang hon hem, gjorde läxorna och väntade på att Hugo skulle ringa. Efter en halvtimme tänkte hon: "Varför ringer han inte?" En stund senare, när klockan är halv sju, kom mamma och sa att middagen var klar. Bella åt och sedan gick hon in till sitt rum igen och väntade... Timmmarna gick... Bella suckade och kände hur tårarna och besvikelsen började komma. Nu var klockan elva på kvällen och Hugo hade fortfarade inte hört av sig. Nej, han hade inte ens svarat på hennes SMS. Bella gick och la sig och försökte sova, men det gick inte. Hon låg bara och tänkte på att Hugo inte hade hört av sig...
Dagarna gick och Bella fick inte tag på Hugo. Nej, hon trodde nästan att han var död. Först blev hon ledsen, men alltefter att tiden gick, blev hon bara argare och argare och ledsnare och ledsnare. Hon skickade SMS och ringde dagarna ut och in, men det enda hon fick var: "Hej det är Hugo. Jag kan inte ta ditt samtal just nu, så ring igen!" Efter tre veckor, var det fortfarade telefonsvararen som ljöd i Bellas öra. Hon kände hur hon tappade kontrollen och började skrika rakt ut: "DU LOVADE JU DITT JÄKLA AS!! DU LOVADE ATT VI SKULLE HÖRAS!!!" Hon får inget svar. Endast fåglarnas sång hördes i sommarkvällen. Bella föll plösligt gråtande ner på knä och insåg med smärta, att Hugo aldrig skulle komma mera... Nej, han skulle aldrig mer smeka henne tröstande över kinden och säga att hon inte skulle vara så hård mot sig själv... Aldrig mer... Adrig någonsin mer...

//Erica

My darling, I know that everything is hard right now. But I also know that we can fix it. If we believe. If we believe we can, then we can and if we see the wonder, of a fairy tale, it will be easier. Believe in the angels, my dear and we can take the future, even if we fail done on our knees and feel the pain. I think that it´s something good in everything we see. Together – we will cross the stream.

Do you think that it´s only a fantasy I have? Maybe it is. But it will help us to believe! Trust to me, please! It will help us thought the dark. Let me help you to trust to the sweet angels and me. We can take another mile if you want, but the way will be long. I´m here for you al the time even if you fail. I promise you, we can do it, because – I believe in angels. We only have to wait for the right time.

When I see the fairy tale´s wonder, I can find the power in me the power of our love. Please darling, believe in it. I know that we can take the future, if we believe in angels; we are going to fix all the hard things in our life’s. When the time is right for us, we will take us across the stream. Believe me darling – it´s not a dream.

//Erica 

 

Jag ser ut som ett fån i Dina ögon

En dåre

En idiot

Vad jag än gör

Blir allting fel

Kraften jag fann

Finns inte mer

Gud fruktar den idioten och den idioten är Jag


Du var där men nu är Du borta

Minnet av Dig

Framkallar det dåliga  samvetet inom Mig

Förlåt, snälla Du

Du skulle ju inte försvinna nu


Du står där och ser på Mig

En dåre

Ett fån

En idot

Det är vad Jag är i ögonen som är Dina

Och just därför,

Är Du icke det i Mina

För Jag är en idiot

Ja, Jag är

Inte riktigt klok


Det som Du skådar i Dina ögon

Är en idiot

Den idioten är Jag

Eller kanske,

Är Jag bara svag?

När Jag blickar ut i den mörka natten,

Faller tårarna

För Jag har tappat kraften

Snälla, Jag ber Dig

Se Mig i ögonen  en gång till,

Så ser Du,

Att Jag bara Dig väl vill


//Erica

Vi komma vi komma från vårat sommarland

Med solen och värmen vi komma hand i hand

Så bruna så bruna och fina är vi nu

Nu firar vi in sommaren med årets första sup!


Vi skrattar och och skålar för vårat sommar land

Nu tömmer vi glasen ja det gör vi minsann

Men ännu är inte denna visa slut

Nej vi fyller på glasen och tar ännu en sup!


Vi trallar och trallar på vårat sommarland

Så glada och fulla vi badar vid en strand

Vi undrar vi undrar vart detta ska ta slut

Vi trillar in till  sängen vår och somnar till en sup!

Detta är en snapsvisa som jag kommit på! Sjung den du med! Melodin som gäller är: "Tre pepparkaksgubbar" ("Vi komma vi komma") Ha så kul, men kom ihåg, denna sång, är inte till jul!

//Erica

Livets största rädsla

Är döden

Att inte hinna med

En resa till söder

Du som vill ha Mig

Ack, Du är Gud

Men ännu är det väl inte Min tur?

Jag vet att Jag begått många synder

Allt för väl vet Jag om detta

Av alla Du skapat är inte Jag den bästa

Du har gett Mig chansen

Att ställa alla fel Jag gjort i Mitt liv till det rätta


Livets största rädsla

Är döden

Men det som styr över den

Säg Mig, är det Våra öden?

Eller är det Du,

Vår kärleksfulla Gud,

Som styr över livet och döden?

Jag känner den hettande glöden

Och förstår

Att Jag nu är nära döden


Livets största rädsla

Är döden

Jag känner hur den hettande glöden

Kommer allt längre in i Min kropp

Det går icke

Att för detta

Sätta stopp

Nu tar Djävulen Mig

Med ett elakt skratt

Detta är alltså Guds sraff


Livets största rädsla

Var döden

Men ibland kan Vi icke påverka

Våra öden

Nu är det bara för Mig

Att bli vän

Med Djävulen och döden

I samma ögonblick inser Jag  med fasa:

Jag hann aldrig med

Min resa till söder


//Erica

Våran vilja
Var den att kunna vila
I lugn och ro
Men vad hände då tro?
Du föll ner från en bro
Från ditt öga
Föll det en droppe blod
Jag ville hjälpa Dig
Att ta bort den från Dig
Men i det ögonblicket
Insåg Jag med ens
Att de bloddroppar
Som kom ifrån Ditt blotta öga
Var tårarna Dina
Jag blev rädd
Ryggade tillbaka
Lamslagen av skräck
Du såg på Mig
Med ett sorgset öga
Vi visste
Att om mindre än den sekundskorta timmen
Var Du hos De döda

Våran vilja
Var den att kunna vila
I lugn och ro
Men dendär bron
Tog Dig ifrån Mig
Jag saknade Dig
Redan efter en minut
Jag insåg
Att Mitt liv
Ej skulle få ett lyckligt slut
Så sorgsen Jag kände Mig
Jag älskade ju Dig
Så Jag lyssnade till vinden
Du sa att Du ville se Mig igen
Och eftersom Vi älskade varann
Tog Jag Mitt liv och försvann
Upp till Dig och Evigheten
Kärleken och Du var värt allt
Tro Mig eller ej
Men Jag älskde endast Dig

//Erica

I nöd och lust

Det var dom ord Du sade i kyrkan för ungefär

Tjugotvå år sen sådär

Du lovade att vara Oss trogen

Men försod Du engtligen orden?

Nu har Du svikit det löfte Du gav

För nu,

Har Du gett Dig av

Med en annan

Ej stoppa Dig Vi kan

Du valde en annan man

Om Du nu skall yttra dessa ord återigen

Så tänk Dig för

Vad detta medför

Jag är ledsen att behöva säga det

Men Jag är inte lycklig

Du sa det en gång


I nöd och lust

Ty, Jag undrar,

Om det endast var luft?

För Du höll inte Ditt löfte

Du anar icke

Hur Mitt inre stycke

Fäller tårar

Varför håller Du inte

Det Du en gång lovar?

//Erica

//Erica